”Ett koncentrerat mästerverk.” /Göran Greider

”Vartenda ord är en bråddjup smärta och en bultande kärlek.” /Kerstin Serneö, M-magasin

”Med stor medkänsla – och inte så lite stolthet – skildrar Édouard Louis moderns väg mot ett nytt, mer värdigt liv i Paris. Sällan har väl destruktiva samhällsmekanismer och det sociala arvet skildrats så skoningslöst och välformulerat som i Édouard Louis böcker! Hans förtvivlade, intensiva, engagerade sätt att skriva gör att hans böcker är helt omöjliga att sluta tänka på.” /Yukiko Duke, Vi Läser

”Efter att ha avhandlat barndomen och pappans öde är det nu mamman som står i centrum. (...) Édouard Louis har föga förvånande absolut gehör för den fattiga kvinnans dubbla offerroll som förtryckt både av kapitalet och patriarkatet. (...) Det är ett imponerande bygge.” /Johanna Frändén, Aftonbladet

”Med en författare som Édouard Louis tycks det vara så att ju mer han gräver i den egna historien, desto mer tycks det finnas att utvinna. (...) Det är alltså först som vuxen, när Louis närmar sig sin mamma på nytt och när han inte längre skäms för henne, som han förmår se henne i ett nytt ljus: en människa, som har sin egen kamp. Det finns en ny försonlighet i deras relation som gör att han kan känna igen något av det dubbla förtrycket av en kvinna ur arbetarklassen från sina egna erfarenheter som homosexuell ur arbetarklassen. Och varsamt blotta det, utan att försköna eller släta över.” /Jenny Högström, Göteborgs-Posten

”Hans genialitet ligger i skildringarnas närhet. (...) Hans på en gång hårt avskalade och känslofyllda prosa är precis så personligt politisk som krävs för att nå igenom bruset. Det raka språket blottar fattigdomens verklighet. (...) Det är i det här resonemanget, om de motsägelser som finns i frigörelsen, som berättelsen har sin smärtpunkt och det är här Louis lyser som starkast.” /Julia Svensson, Sydsvenskan

”… ännu en andlös och koncentrerad djupdykning i platsen och personerna som han kommer ifrån. (...) Édouard Louis skriver med ett djupt personligt och känsloladdat driv. Han plöjer igenom barndomens minnen, gör upp med dem, men också med sig själv. (...) Samtidigt som han skriver med en stor ömsinthet och slutar med en förhoppning så skör att den gnistrar: att denna lilla bok kan vara en plats för mamma att finnas till på. En tillflyktsort.
Édouard Louis böcker läses bäst som bitar som när de sätts samman bildar ett mönster som växer sig allt större och allt mer komplext, bok för bok. En pågående kartläggning av klassamhället och maskulinitetens ideal och hur de äter sig genom människorna, skriven på sprakande prosa.” /Jenny Aschenbrenner, Dagens ETC

”… skildrar hans mammas kamp för att frigöra sig från den klass- och könsdominans som hon länge varit det tysta offret för. En bländande, omskakande text.” /Le Parisien

”Édouard Louis skildrar sin komplexa relation till modern och föraktet som han, klassresenären, känner inför hennes svaghet. Detaljer i deras liv skrivs fram med stor smärta (...) och detta personporträtt är rörande att ta del av …” /Kristian Ekenberg, Nerikes Allehanda

”Det är djupt sorgligt att läsa om hur livet glider Monique ur händerna, men också hoppfullt eftersom hon mot alla odds ändå kommer loss.” /Elin Kvicklund, Upsala Nya Tidning

”Med stor medkänsla och stolthet skildrar Édouard Louis moderns väg mot ett nytt, mer värdigt liv i Paris. Den här boken glömmer man inte i första taget.” /Yukiko Duke, PRO Pensionären

”… en tänkvärd och omskakande text. (...) ett både ömsint och inkännande porträtt av författarens mor, om hennes uppbrott från ett liv i förnedring och förtryck i en nordfransk by. Om hennes vilja och förmåga att slå sig fri, överge sitt förflutna och skapa sig ett nytt, annat liv och bli en annan än den hon dittills definierats som.” /Heléne Nellvik, SocialPolitik

”De dryga hundra sidorna är som ett intensivt andetag. (...) en hård med kärleksfull skildring av en kvinna utan utbildning som fastnade med fem barn, och som haft två äktenskap med gravt alkoholiserade män. (...) I det nyanserade, med alla inblandades goda och dåliga sidor, uppstår en stor läsupplevelse på kort tid. Författaren skildrar en hopplöshet som nästan går att ta på, men glömmer inte bort ljusglimtarna.” /Thomas Jonsson, BTJ-häftet